”Auschwitz KZ I–II” på Liljevalchs konsthall
Publicerad DN 2015-04-30 09:19
UTSTÄLLNING”Auschwitz KZ I–II”
Örjan Henriksson
Liljevalchs konsthall, Stockholm. Visas t o m 10/5.
Därefter till Visingsö konsthall (4/7–9/8),
Jamtli (27/9–25/10),
Halmstads konsthall (9/11-12/1) och
Värmlands museum (23/1–28/2-2016)
En av mina mest drabbande konstupplevelser är ett mörk, kalt och utkylt rum på Judiska museet i Berlin – ett isande tomrum som är arkitekten Daniel Libeskinds metafor för Förintelsen. Örjan Henrikssons fotoutställning ”Auschwitz KZ I–II” i Liljevalchs serena skulpturhall återkallar detta minne.
Det är en stramt gestaltad och ödsligt vacker fotoserie med endast 13 knivskarpa, svartvita bilder i mellanformat. Motiven från det forna dödslägret är avskalade exteriörer och folktomma interiörer, däribland från vanligtvis låsta rum som en isoleringscell. Där straffades fångar med totalt mörker veckor i sträck eller lämnades ensamma att dö av svält.
Jag stirrar på en sliten, smutsig cellvägg i källaren på block 11. Avlagringarna blir som skuggor, vålnader. Här finns också inristade namn, en sista åkallan och bekräftelse av existensen.
Det fortsätter med ett sönderpepprat väggutsnitt, där fångar avrättades med nackskott för att bödlarna skulle slippa se dem i ögonen. Sedan en tortyrpåle. Porten till lokalen där steriliseringsexperiment genomfördes på kvinnor. Till slut en vittrande vägg och öppen dörr till gaskammaren i läger 1.
Fasorna är osynliga, ändå måste jag titta bort gång på gång för att orka se. Fotografens lågmälda tilltal är ytterst verkningsfullt, i kombination med de kusligt sakliga bildtexterna.
Just detta grepp framhölls i motiveringen till Henrikssons stipendium från Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen: ”för att han med ett enkelt grepp öppnar upp Förintelsens innersta rum där frånvaron av offer och förövare låter betraktaren ta plats. Obehagligt nära det närmast ofattbara”.
Birgitta Rubin
Publicerad DN 2015-04-30 09:19
UTSTÄLLNING”Auschwitz KZ I–II”
Örjan Henriksson
Liljevalchs konsthall, Stockholm. Visas t o m 10/5.
Därefter till Visingsö konsthall (4/7–9/8),
Jamtli (27/9–25/10),
Halmstads konsthall (9/11-12/1) och
Värmlands museum (23/1–28/2-2016)
En av mina mest drabbande konstupplevelser är ett mörk, kalt och utkylt rum på Judiska museet i Berlin – ett isande tomrum som är arkitekten Daniel Libeskinds metafor för Förintelsen. Örjan Henrikssons fotoutställning ”Auschwitz KZ I–II” i Liljevalchs serena skulpturhall återkallar detta minne.
Det är en stramt gestaltad och ödsligt vacker fotoserie med endast 13 knivskarpa, svartvita bilder i mellanformat. Motiven från det forna dödslägret är avskalade exteriörer och folktomma interiörer, däribland från vanligtvis låsta rum som en isoleringscell. Där straffades fångar med totalt mörker veckor i sträck eller lämnades ensamma att dö av svält.
Jag stirrar på en sliten, smutsig cellvägg i källaren på block 11. Avlagringarna blir som skuggor, vålnader. Här finns också inristade namn, en sista åkallan och bekräftelse av existensen.
Det fortsätter med ett sönderpepprat väggutsnitt, där fångar avrättades med nackskott för att bödlarna skulle slippa se dem i ögonen. Sedan en tortyrpåle. Porten till lokalen där steriliseringsexperiment genomfördes på kvinnor. Till slut en vittrande vägg och öppen dörr till gaskammaren i läger 1.
Fasorna är osynliga, ändå måste jag titta bort gång på gång för att orka se. Fotografens lågmälda tilltal är ytterst verkningsfullt, i kombination med de kusligt sakliga bildtexterna.
Just detta grepp framhölls i motiveringen till Henrikssons stipendium från Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen: ”för att han med ett enkelt grepp öppnar upp Förintelsens innersta rum där frånvaron av offer och förövare låter betraktaren ta plats. Obehagligt nära det närmast ofattbara”.
Birgitta Rubin
